30 år efter militärkuppen i Turkiet återpublicerar vi Mattias Bernhardssons artikelserie från 25-årsdagen av kuppen, vilken först publicerades i augusti 2005. 'Turkiet special' består av tre artiklar; Den första handlar om den revolutionära kampen under 1970-talet och militärkuppen 1980; Den andra om perioden som följde under 1980- och 90-talen; Och den tredje om den nationella frågan.
Del 1: Militärkuppen 1980
Efter en heroisk masskamp med revolutionära inslag i Turkiet under andra halvan av 1970-talet, led Mellanösterns största arbetarklass ett blodigt nederlag i 1980 års militärkupp. Arbetarrörelsens fria organisering krossades, 100 000 fängslades och hundratals avrättades medan västmakterna andades ut.
Den turkiska militärens roll har under decennier skiftat utifrån den härskande klassens akuta intressen. Flera gånger har den avbrutit det ”demokratiska” styret genom militärkupper 1960, 1971 och 1980 och andra ingripanden i regeringens affärer sedan dess.
Den turkiska fasciströrelsens Bozkurtlar – de “grå vargarna” – som med brutalt våld och tusentals politiska mord på arbetarrörelsens aktivister hjälpte militären till makten 1980, har fortfarande viktiga positioner i delar av armén och statens institutioner.
Turkiet hör till de outvecklade kapitalistiska länder där borgarklassens relativa svaghet kombinerat med dess band till den godsägande agrar-eliten bromsat utvecklingen, såväl ekonomiskt som politiskt och socialt. Den ekonomiska utvecklingen har istället kännetecknats av återkommande kriser och utbredd korruption.
Outvecklad kapitalism
Ett kraftlöst försök till jordreformer 1946 slutade i intet och spillrorna av de feodala förhållandena på landsbygden kvarstod in i modern tid.
Den massiva radikalisering som utvecklades under 70-talet och bland annat tvingade igenom åtta timmars arbetsdag var ett reellt hot mot den turkiska eliten. Vid sidan av turkiska LO, Türk-IS, utvecklades den revolutionära fackföreningskonfederationen DISK till en massorganisation som stod i spetsen för kampen. Tidningarna citerade talkörerna på en massdemonstration: “vatten, elektricitet, vägar, vatten, elektricitet, vägar!”
"Frågan ställdes på sin spets: antingen måste regeringen konfrontera den reaktionära officers-kasten och mobilisera hela arbetarklassen för att demontera den borgerliga statsapparaten, eller också böja sig under dess makt och därmed inte genomföra ett spår av reform"
Allas förhoppningar var länge vända mot Republikanska folkpartiet, CHP, som var ett liberalt och medelklassbaserat parti. I avsaknad av stora och självständiga arbetarpartier jämte det Moskvastyrda kommunistpartiet TKP, uppfattade arbetarna CHP som en väg framåt. Därför kunde partiet spela en roll som påminde om Bhuttos PPP i Pakistan och Peronist-rörelsen i Argentina, som borgerliga partier med ett omfattande stöd bland arbetare.
CHP:s valmöten förvandlades till massdemonstrationer med 200 000 –300 000 arbetare. När CHP vann valet med 46 procent av rösterba i 1977 års val uppfattades detta som ett mandat för radikala förändringar. Men CHP-ledaren Bülent Ecevit löste inte några av problemen och kunde heller inte göra det inom den svaga turkiska kapitalismens ramar. De största monopolen var privatägda och giriga spekulanter hamstrade jordbruksprodukter alltmedan de fattiga köade. Så länge jordbruket var i godsägarnas händer kunde arbetslösheten inte lösas. Inflationen steg till över 100 procent och sju och en halv miljon var arbetslösa utan någon arbetslöshetsersättning.
Det som hade behövts var att nationalisera bankerna och de största monopolen samt att införa ett statligt monopol för utrikeshandeln, som grund för en demokratiskt socialistisk planering av ekonomin. Detta hade frigjort de resurser som behövts för att ge alla arbete och bygga vägar, brunnar och den elektriska infrastruktur som saknades på den fattiga landsbygden.
CHP hade också behövt dela ut de rikas jordegendomar till jordlösa och arbetslösa, sätta fasta priser på deras produkter och erbjuda billigare krediter för modernare utrustning.
Men den nya CHP-regeringen tog inga initiativ alls i den riktningen. Regeringen bävade för att den minsta refom skulle besvaras av de väpnade styrkorna i militären. Istället sköt arbetslösheten och inflationen mot nya höjder, alltmedan folks tålamod med CHP-regeringen började avta.
Frågan ställdes på sin spets: antingen måste regeringen konfrontera den reaktionära officers-kasten och mobilisera hela arbetarklassen för att demontera den borgerliga statsapparaten, eller också böja sig under dess makt och därmed inte genomföra ett spår av reform.
Den enorma kraft arbetarklassen samlade genom ökad organisering och radikalisering mötte allt större angrepp av fascistiska gäng. De bestod av huliganer och kriminella med störst genomslag på den politiskt och kulturellt underutvecklade landsbygden.
