Artikel av Mattias Bernhardsson
Massrörelsen mot de skyhöga levnadskostnaderna och sociala orättvisorna i Israel har växt i en rasande takt och skakar högerregeringen.
100 000-tals har gått ut på gatorna och demonstrerat. 300 000 deltog landet runt den 7 augusti. Bland talkörerna hörs i öronbedövande toner ett hot om revolution:
”Vi ska kämpa som i Egypten”.
– Den arabiska våren har haft en djupgående effekt, både på de palestinska massorna och på israeliska judar; den israeliska ockupationen av Palestina och förtrycket av palestinier har skakats i grunden, säger Yasha Marmer från Tnua’t Maavak Sozialisti/Harakat Nidal Eshtaraki (Den socialistiska kamprörelsen), som är Committee for a Workers’ International’s sektion i Israel/Palestina och Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation.
Tidningen Haaretz intervjuar en av kvinnorna som tältar i Jerusalems tältprotestläger. Det är inte första gången som hon och hennes fyra barn har bott i tält:
– För fem år sedan vräktes jag från min lägenhet, vi bodde i ett tält i tre månader under vintern i regnet. Till slut fick jag en lägenhet men nu vill de ha 3 200 shekel i hyra, men jag kan inte betala då min lön knappt är 3 000.
Israel har idag de största sociala klyftorna i västvärlden efter USA. En fjärdedel av befolkningen räknas idag leva i fattigdom.
Bostadspriserna har stigit med 35 procent mellan 2008 och 2010 medan lönerna i stort varit frysta. Väldigt snabbt breddades protesterna från bostadsfrågan till att gälla hela premiärminister Netanyahus nyliberala politik.
Opinionsundersökningar visar att demonstrationerna har stöd av 87 procent av befolkningen. Stödet för Netanyahu har rasat med 20 procent, ner till ynka 32 procent.
Shahar Ben-Khorin från CWI Israel/Palestina skriver om rörelsen: ”Tältprotesterna spred sig som svampar efter regn över hela landet. De har blivit en magnet för nästan alla andra sociala protester som nu har enats i denna dramatiska rörelse, där många deltar i sina första protester – inte bara ungdomar och barn, utan även föräldrar som marscherar i protest mot de stigande levnadskostnaderna. Inte bara ’privatiserade’ lärare och taxichaufförer, utan även poliser och fängelsevakter, som är förbjudna att ansluta sig till fackföreningar, deltog i protesterna för att kasta ett ljus över sina låga löner. Under den 300 000 man stora demonstrationen, satte sportsupportrar upp en jätteaffisch stor som en byggnad föreställande en soldat från ryska revolutionen med den engelska titeln ’Working class’ (Arbetarklass).”
Yair Ettinger skrev i Haaretz: ”... i största ordning marscherade massorna genom staden och skrek ’revolution’. Är revolten här för att stanna? ... För närvarande blir den bara allt starkare”.
Rörelsens namn J-14 kommer från den 14 juli, då den unga israeliska kvinnan Daphni Leef satte upp sitt tält på ett torg i den rika delen av Tel Aviv i protest mot bostadshyrorna och bostadsbristen.
Responsen blev enorm. Den 31 juli samlades 150 000 personer och tältrevolten var ett faktum. Lördagen den 6 augusti demonstrerade 300 000 i Tel Aviv under slagord som ”Avgå, Egypten är här”, ”Mubarak, Assad, Bibi Netanyahu!” och ”Marknaden är fri, men vi är slavar”. I Jerusalem samlades 30 000 och omkring 10 000 i städer som Ashkelon, Tzemach, Petach Tikva, Rosh Pina, Raanana, HaOgen Junction, Hadera och Dimona.
Regeringens försök att påskynda massprivatiseringen av mark genom att närmast ge bort den till spekulanter väckte ett ramaskri och bidrog till mobiliseringen.
Fler demonstranter drog slutsatsen att många olika demonstrationer inte räcker och strejk blev ett utbrett diskussionstema. 20 000 gick med i en facebook-grupp med krav på strejker den 1 augusti.
Strejkkraven ledde också till att ledningen för Histadrut, det största facket, tvingades organisera en demonstration. Under de senaste åren har Histadrut under ordföranden Offer Eini agerat för arbetsfred i allians med kapitalisterna och antalet strejker har varit historiskt lågt.
Redan månader innan tältrörelsen tog fart märktes ökat missnöje och fler arbetarkonflikter. I mars gjorde socialarbetare uppror mot ett svekavtal vilket resulterade i en opposition inom socialarbetarnas fackförening. Den pågående läkarstrejken kom till när de följde exemplet. Inom Histadrut har det under en tid funnits en liknande trend där arbetargrupper hotat bilda egna militanta fack, liksom kemiarbetarna från Haifa som strejkat i tre månader.
CWI i Israel/Palestina driver nu kravet på en 24-timmars generalstrejk och att arbetarorganisationer ska aktivera sig i rörelsen. Det finns diskussioner inom rörelsen kring just generalstrejk och målet att samla över en miljon på gatorna den 3 september.
Rörelsens ledning – med bl a studentorganisationer, ungdomsgrupper och sociala rörelser – har i veckan lagt fram en gemensam presentation och kravlista till regeringen.
”Under ett antal årtionden har de olika regeringarna i Israel valt en ekonomisk politik för privatisering som lett till en fri marknad utan tyglar”, slår dokumentet fast.
Dokumentet tar upp krav på en grundläggande förändring; att minimera de sociala klyftorna (ekonomiska, könsrelaterade och nationella) och att skapa social sammanhållning; att ändra den ekonomiska politiken i grunden; sänka levnadskostnaderna, uppnå full sysselsättning och införa statliga priskontroller – vilket ska prioritera fattiga områden i utkanten av städerna.
Bland kraven finns med att sänka momsen, investera överskotten från skatteintäkter i budgeten till gagn för vanligt folk, stoppa privatiseringarna, höja bostadsbidragen, minska klasstorlekarna i skolan, anställa fler läkare, uttöka vårdplatserna och rusta upp sjukhusen.
Det israeliska parlamentet, Knesset har beslutat att hålla ett extrainkallat möte nästa tisdag om protesterna och kraven.
Hittills har massrörelsen främst samlat judiska israeler. Men under den senaste veckan har ett antal palestinier strömmat till. Ett tält med titeln ”1948” (året då Israel bildades och 700 000 palestinier fördrevs) ledde till häftiga reaktioner och debatt men gav också upphov till diskussioner om de palestinska massornas krav. Medan ultrahögerns tält med krav på ”ett judiskt Jerusalem” och homofoba banderoller revs ned fick 1948-tältet stå kvar.
När ett stormöte med valda delegater från 40 protestläger över hela landet publicerade sin lista över krav ingick två av de viktigaste frågorna för palestinier i Israel: att erkänna och ge lika rättigheter till beduinbyarna i Negev och att utöka gränserna för palestinska städer och byar för tillväxt och bostadsbyggande.
I den judiska fattiga stadsdelen Hatikva undertecknade judiska aktivister med tidigare Likud-sympatier (reaktionärt högerparti) en allians med palestinska aktivister. ”De kom överens om att de hade mer gemensamt med varandra än med medelklassen” skriver bloggaren Dimi Reider på webbtidningen +972 (efter det gemensamma telefonriktnumret för israeliska och ockuperade palestinska territorier). Under protestmarscherna skanderas både de hebreiska och arabiska versionerna av slagorden från Tahrir i Egypten.
Haggai Matar, en känd veteranaktivist mot ockupationen som har suttit i fängelse för vapenvägran skrev: ”Odeh Bisharat, den första arabisktalande att tala på rörelsens massmöten, hälsade den enorma publiken och påminde dem om att kampen för social rättvisa alltid har varit en kamp för det arabiska samhället som har drabbats av ojämlikhet, diskriminering, statlig rasism och husrivningar i Ramle, Lod, Jaffa och Al-Araqib.” Detta möttes inte bara med ovationer från en stor skara på över ett hundra tusen människor. Den stora massan skanderade faktiskt: ’Judar och araber vägrar vara fiender’”.
Samtidigt gör ultrahögern sitt bästa för att försöka piska upp nationalism och hetsa mot palestinier, afrikanska flyktingar och invandrare. En gemensam judisk-arabisk protestmarsch genom fattiga stadsdelar i södra Tel-Aviv, Jaffa och andra platser fick avbrytas efter hot från högerextrema Kahanists. Gemensamma judisk-arabiska tält i Tel-Aviv har också utsatts för fysiska attacker.
Också regeringen kommer att försöka splittra kampen genom tal om ‘judisk enighet’, t ex inför den kommande FN-omröstningen om en palestinsk stat. Utrikesminister Avigdor Lieberman, som leder det rasistiska högerpartiet ’Yisrael Beiteinu’ (”Israel är vårt hem”), har försökt skrämma med palestinska terrordåd.
För högerregeringen och kapitalisterna handlar det om att försvara hela den israeliska maktelitens existens, vilken bygger en form av inofficiell apartheid – en seperations- eller åtskillnadsideologi, vilken regimen har odlat för att hålla arbetarklassen i schack. Med olika ekonomiska och sociala privilegier för en massa undergrupper skiljer de styrande folk åt; muslimska och kristna palestiner från judar; druser från beduiner; ’etablerade’ och infödda israeler från judiska flyktingar; Mizrachis (judar härkomna från Mellanöstern, Kaukasus och Nordafrika) från Ashkenazis (härkomna från judiska samhällen i Tyskland på medeltiden); stadsbor från bybor och så vidare.
Med denna massrörelse är inte bara regeringen och nyliberalismen hotad – utan också den ideologiska grunden för staten Israel i sig självt. Även om massrörelsen ännu inte tagit sig an frågan om ockupationen så innebär klassolidariteten och ifrågasättandet av ’åtskiljandet’ att även den ideologiska grunden för ockupationen av de palestinska territorierna är hotad.
Hur långt och i vilket rikting massrörelsen går är omöjligt att säga, men fullt möjlig att påverka. Vissa i ledningen för rörelsen försöker tala om att den ”fria marknaden” inte är ett problem, andra drömmer sig tillbaka till ”den gamla välfärdsstaten” och få kräver kapitalismens avskaffande såväl som ockupationen av de palestinska territorierna. Men rörelsen radikaliseras snabbt.
En av CWI yngsta medlemmar, blott 12-årige Orr Akta, har blivit något av en tv-stjärna, och en av de främst profilerade socialisterna i rörelsen.
CWI:s roll i rörelsen är att ena judiska och palestinska arbetare, föra fram kraven på ett stopp för ockupationen i rörelsen, avslöja hela det ruttna kapitalistiska och politiska systemet samt föra upp socialismen på dagordningen.
DN1,
SVD1,
DN2,
SVD2,
GP1