Mattias Bernhardsson, Rättvisepartiet Socialisternas kommunfullmäktigeledamot i Haninge, intervjuar egyptiska socialister och fackkämpar:
 |
| Kamal Abouaita |
Medan den egyptiska revolutionen som fällde Mubarak fortsätter med demonstrationer, strejker och en våg av ny oberoende organisering inom arbetarklassen, fylls tidningarna i Europa av nyheter om religiöst våld och kaos. 'Se hur det går när man gör revolution' varnar borgerligheten.
I Köpenhamn träffade jag Kamal Abouaita, ordförande för skattetjänstemännens fackförening i Egypten, för att diskutera vad som händer i Egypten. De var de första att bilda en oberoende fackförening under den arbetarkamp som tog fart 2006 och har idag över 40 000 medlemmar. Idag ingår de i en koalition av oberoende och kämpande facköreningar som växer varje dag.
– En revolution kommer inte ur intet utan är resultatet av ackumelerat arbete och organisering, säger Kamal angående talet om "facebook-revolution".
Medelklassen var viktig, men arbetarklassens roll var avgörande, förklarar Kamal:
– Mellan 2006 och 2011 organiserades 5 000 strejker för att förbättra löner och arbetsvillkor, i strid med företagen, Mubarak-regimen och de statligt kontrollerade facken. Strejkerna var demokratiska och diciplinerade eftersom det är en del arbetarklassens organisationskultur. Strejker, möten och andra aktiviteter var baserade på arbetsplatsen och avslutades med att vi städade. Det var arbetarklassens ackumelerade lärdomar och metoder som kom till användning på gatorna och Tahrir-torget i januari. Under samma period från 2006 har 44 bönder dödats när de försökt försvara sig mot företagens stöld av deras jordar.
Det avgörande skedet i kampen som fällde Mubarak var när generalstrejken utlystes. Kamal menar också att kvinnornas roll var avgörande:
– Kvinnorna sa "här är vi - var är männen?". De visade vägen i det tidiga skedet då många var osäkra på om de skulle våga på ut på gatorna och protestera.
Kamal berättar hur de vid tidpunkten för revolutionens inledning hade samlat 1,5 miljoner arbetare i kämpande oberoende fackföreningar. Under januari accelerade tempot och det gör det fortfarande. Varje dag bildar en ny grupp arbetare en fackförening som ansluter sig koalitionen.
Under januari var kampen för en minimilön som gå att leva på och rätten att bilda oberoende fackföreningar huvudkraven.
En av de viktigaste stridsfrågorna idag är att återta privatiserade verksamheter i offentlig ägo. Nyligen åternationaliserades stormarknadskedjan Omar Effendi, efter en domstol slagit fast att privatiseringen var korrupt. Men det var ingen juridisk fråga egentligen uten en effekt av rörelsen underifrån. Andra krav är att stoppa exporten av naturgas till Israel, ställa Mubarak och alla hans medbrottslingar inför rätta och beslagta deras rikedomar.
– Men vår kamp kan inte separeras från kampen i Europa, betonar Kamal och pekar på hur nyliberalismen är global och hur dess institutioner agerar globalt.
Som ett exempel börjar vi öva arabiska talkörer som ropas på gatorna i Egypten. Slutsatsen är att innehållet är nästan detsamma som ropas på arbetardemonstrationer i andra delar av världen; för höjda löner, mot privatiseringar o s v. En talkör kände jag definitivt igen: "Ett enat folk kan inte besegras!" ('¡El Pueblo Unido Jamás Será Vencido!' ropas i hela den spansktalande världen. En annan av många varianter är: 'The workers united will never be defeated')
– Vi måste avskaffa hela systemet, säger Kamal.
Han är också medlem i det nybildade Arbetarpartiet, en av flera vänsterinriktade partiet som bildats under revolutionen.
Jag träffade också Mamdouh Habashi som är medlem i det också nybildade Egyptiska socialistpartiet.
– Vi har överrösts av erbjudanden från europeiska fackledningar, partier som Die Linke, NGO:s och stiftelser som Rosa Luxemburg stiftelse m fl att "utbildas i fackligt arbete". Men vi har sagt till dem att vi behöver ingen utbildning av dem. Vad ska de lära oss? De borde lära av oss. Jag har bråkat med Die Linke under en lång tid om varför de ger pengar till officiella facken. Inte ens under januari-kampen förstod de att de officiella facken var kontrarevolutionärer.
 |
| Mamdouh Habash |
Arbetarpartiet, Egyptiska socialistpartiet och några andra vänstergrupper har nu gått samman i en nationell koalition inför
valet. Det militära rådet motarbetar dem febrilt, berättar Mamdouh:
– De har infört en ny parti-lag, som i praktiken är en kopia av den gamla under Mubarak, för att stoppa nya partier att ställa upp i valet.
Man måste ha 5 000 medlemmar, det blir än mer komplicerat att registrera nya medlemmar och man måste samla ihop stora summor pengar.
Otvivelaktigen är militärrådets plan att enbart den gamla regimens parti och Muslimska Brödraskapet ska kunna ställa upp i valet.
Ständigt konfronteras revolutionen av resterna från den gamla regimen; 40 000 'Baltagiyya' (Mubarak-regimens huliganer som mobiliserats från fängelser. Liknar Syriens 'Shabiha') försöker sprida kaos och religiösa konflikter; 1,4 miljoner medlemmar i säkerhetsstyrkorna finns kvar i tjänst eller anonyma på gatorna och oräneliga antal journalister som stått på säkerhetsstyrkornas lönelistor fortsätter att ange källor och aktivister.
– Vi fällde Mubarak men systemet återstår. Den gamla regimens parti försöker samla ihop sig, militärrådet arbetar hårt för att upprätthålla elitens forna makt och kapitalisterna fortsätter att roffa åt sig, säger Kamal.
Kamal förklarar vilka krafter som verkar för vad i städerna:
– Demonstrationer och arbetares organisering innebär ordning, säkerhet och enhet medan kaos och vandlisering är ett resultat av kontrarevolutionen.
– Kampen har lärt människor att förenas över gamla hinder. Män och kvinnor från skilda religioner gifter sig, kristna och muslimer demonstrerar ihop och skyddar varandra mot angrepp från ligister. Därför trappar kontrarevolutionen upp sina ansträngningar att piska upp motsättningar, berättar Kamal.
Ryktespridningen om att en koptisk kvinna som konverterat till islam hållts mot sin vilja i Mar Mina-kyrkan ledde till en grym uppgörelse mellan kopter och salafiter den 7 maj; två kyrkor brändes ner och 15 människor dog.
Salafiternas ursprung är den saudiska wahhabismen, den mest reaktionära och tillbakaverkande delarna av sunnitisk islamism. Deras ledare predikade till folk att gå hem under revolutionen i januari. Nu försöker de ta över moskéer och bilda partier.
De Mubaraktrogna Baltagiyya som attackerade demonstranter på Tahrir-torget i februari, deltog också i attacken mot Mar Mina-kyrkan. Salafitiska grupperingar, resterna av de hundratusentals poliser, agenter och säkerhetsstyrkor från den gamla regimen, sektioner inom armén och Muslimska brödraskapet utör en alltmer tydligare kontrarevolutionär allians. De tar varje tillfälle i akt att iscensätta kaos, plundring, butikstölder och attacker mot religiösa monument. Syftet är att skapa känslan av att det var bättre under Mubrak.
– Till och med under en vanlig fotbollsmatch mellan Egypten och Tunisen försöker medlemmar ur Brödraskapet skapa bråk, för att motverka den solidaritet som finns mellan folken efter fällandet av respektive diktaturer, berättar Kamal.
Det största hotet mot revolutionen utgörs av det Muslimska Brödraskapet som skillnad från salafiterna anslöt sig till januarirevolutionen efter några dagar. De iaktog revolutionen från sidlinjen, bedömde styrkeförhållandena och gick in i händelserna med en agenda som inte byggde på rörelsens intressen. Deras roll har varit att bromsa revolutionen från första början och efter Mubaraks fall har Brödraskapet bekämpat och försökt utmanövrera varje nytt revolutionärt initiativ.
I debatten om den nya konsitutionen inför folkomröstningen den 19 mars bröt de med den fackligt dominerade nej-sidan, allierade sig med salafiterna och resterna av NDP för en konstitution vilken garanterar eliten fortsatt makt.
Den tionde maj tog Brödraskapet och salafisterna i ett gemensamt uttalande stegen mot en gemansam front i valet i september, där de förklarar att ”de islamiska rörelserna nu förenas" för att införa en islamisk stat med sharia-lagar.
De stöder kriminaliseringen av strejker för att visa militärrådet att de är "ansvarsfulla". Men också för att Brödraskapet själva äger många av de fabriker där arbetare tar kamp.
Valet har påpassligt förlagts direkt efter ramadan, då många människor går i moskén. Men hur starka är Brödraskapet? Kamal svarar:
– De har många fler medlemmar än de vänsterinriktade partierna och de äger stora fastigheter. Men stödet är inte ett medvetet stöd till islamisering eller strejkförbud utan ett allmännt stöd av folk på gatan som avskyr den gamla regimen. På universiteten har de bara fått 8-12 procent i opinionsmätningar och de har nästan ingen bas alls i fackföreningarna. Mitt fack har 41 000 medlemmar och jag har bara träffat en medlem i Brödraskapet hittills, berättar Kamal.
– Orsaken? Vi socialister säger att vi kämpar för ett bättre liv för alla. Brödraskapet säger att de kämpar för ett bättre liv i livet efter detta, skrattar Kamal.
Vad som händer i valet och fram tills valet är ett oskrivet blad. Det pågår en dragkamp mellan revolution och kontrarevolution.
Militärrådet har föbjudit soldater att delta i demonstrationer eller att aktivera sig politiskt. Ändå har ett antal soldater trotsat detta. Men det går inte att bara att kliva in i regementena och försöka värva soldater till saken eller organisera möten. En soldat riskerar dömas till mellan 5 och 10 år av militärdomstolar.
– Vi måste bygga våra egna styrkor främst. Soldaterna måste själva göra uppror när situationen presenterar sig själv, säger Mamdouh.
Kamal och Mamdouh sägar att spridandet av nya oberoende och kämpande fackföreningar i hela landet är det viktigaste för att bygga en klassbas för revolutionens fortsättning. De berättar också att enandet av de nya socialistiska och vänsterinriktade partierna kommer att vara en viktig uppgift inför valrörelsen i september.
Båda de egyptiska fackkämparna fördömde NATO:s militära intervention i Libyen under Enhetslistan kongress i Köpenhamn.
Läs artikel här
DN DN2
